Boken utspelar sig några år framåt i tiden, då människan utplånat nästa alla djurarter från jorden. Berättelsen börjar i Tasiilaq på Grönland där Franny, som är ornitolog, befinner sig för att ringmärka silvertärnor, kanske de sista i hela världen. Hon lyckas övertyga Ennis, Léa, Samuel, Basil och de andra i besättningen på en fiskebåt att inte åka till Maine som planen utan till Antarktis. Fanny vill följa de märkta fåglarna till andra sidan jorden på det som kanske kommer bli deras sista migration. Franny har alltid varit en rastlös ”vandrare” med en stark dragning till havet. Hon har upplevt mycket och bär på många sår, men också skär passion. Längs vägen över Atlanten får vi i korta tillbakablickar veta mer om hennes liv fram till idag och de val som format henne.
Det här blir ingen bra recension… ”En deppig framtid där en fågeltant vill korsa Atlanten.” Det låter nog inte så lockande, men faktum är att detta är en av de bästa böcker jag läst på väldigt länge och att jag de senare dagarna varit helt besatt av den värld som finns mellan boken fram- och baksida. Det är svindlande vackert men också sorgligt och obehagligt. Jag ömsom ömmar för Franny, ömsom blir skogstokig på henne. Det är lärorikt, drömskt och romantiskt, och språket är poetiskt utan att vara svårt eller krystat.
Självklart går det inte att läsa boken utan att tänka på andra böcker, som Ålevangeliet och Binas historia. Böcker om människans hemska inverkan på djurlivet på vår jord. Boken påminner också till viss del om Där kräftorna sjunger, där båda böcker handlar om starka kvinnor med många motgångar. Jag har gillat alla tre böcker och Den sista migrationen är minst lika bra som de jag refererar till.
Låt dig inte skrämmas av den sorgsna framtidsvisionen utan läs den här boken! Den är vacker och medryckande. Och den kommer stanna kvar även sedan du tvingats konstatera att den är slut. Betyget blir NNNNN.
Charlotte McConaghy, 2020, Lavender Lit
#dagensboktips 
Kommentera