Saker jag inte visste innan jag läste den här boken: Ålen föds och dör i Sargassohavet, en del i Atlanten någonstans mellan Västindien och Aferikanska kusten. Som en millimeterstor larv med dålig syn lever den sin första fas. I flera år glider ålen med Golfströmmen österut och när den når Europas kust har den växt något och blir nu en glasål. Här vandrar ålen upp i vattendragen och anpassar sig snabbt till ett liv i sötvatten. Kroppen växer dig ormlik med mörka små ögon och ålen får nu en brunt, gul eller grå färg. Glasålens förvandling till guldålder är fiskens tredje stadium. Den fortsätter vandra genom åar, floder och till och med på land. Den kan vandra hundratals mil tills den bestämmeratt den kommit ”hem”. Där bor den sedan i både femtio och hundra år tills den dag ålen bestämmer sig för att skaffa barn. När det blir höst byter ålen för sista gången skepnad, från gulål till blankål, och påbörjar vandringen tillbaks till Sargassohavet. Den byter färg till svart och silver, ögonen blir blå, matsmältningssystemet tas ut bruk (den lever härifrån bara på upparbetade reserver) och först nu utvecklas fortplantningsorgan. Väl hemma igen befruktas äggen – och sedan dör ålen.
Boken är inte bara till bredden fylld med ålfakta utan här finns också författarens egen relation till fisken, starkt förknippad till sin barndom där han ofta fiskade ål tillsammans med sin pappa. I varma små tillbakablickar berättar Patrik om den fina relationen mellan far och son.
Jag trodde aldrig att jag skulle gilla en faktabok om en fisk som jag varken sett i vattnet eller ätit, men det här är riktigt riktigt bra. Författaren skriver på ett passionerat och lättläst sätt om den mystiske fisken, varvat med kärleksfulla tillbakablickar till ålrelaterade minnen med sin pappa. Nu har jag inte läst de andra böckerna som var nominerade till Augustpriset i kategorin fakta, men jag tycker absolut att det här är värdig vinnare. Jag ger boken NNNNN.
Patrik Svensson, 2019, Albert Bonniers förlag
#dagensboktips 