Joel återvänder till det lilla samhället på västkusten där han är växte upp. Hem till den dementa mamman som han måste flytta in på ålderdomshemmet Tallskuggan. Nu måste han åter möta det som han hållit sig ifrån alla dessa år. På hemmet jobbar Nina, hon som stod Joel så nära då men som han inte haft kontakt med sedan dess.
När mamman kommer över sorgen och förvirringen att inte längre bo kvar i sitt hus blir hon snabbt piggare, men lyckan blir kortvarig när det långsamt står klart att hon blivit som förbytt. Det är som om någon annan, någon väldigt ond, tagit över hela hennes väsen…
Jag är ett stort Strandberg-fan, något som kanske kan förvåna eftersom jag generellt inte gillar skräcklitteratur, men Mats har en förmåga att göra det där övernaturliga som jag normalt ratar till någon nästan naturligt. Och framför allt är karaktärerna alltid så levande och äkta – även de som utsätts för demoner och onda krafter. Personalens omtanke om patienterna, eller kunderna som det tydligen heter numera, skildras fin men också det helvete det måste vara att vara dement. Jag gillar hur det som hände Joel och Nina i ungdomen växer fram i små portioner parallellt med den nutida historien på demensboendet. Precis som i föregångaren Färjan drivs berättandet snabbt framåt genom att karaktärerna har varsina korta kapitel. När du börjat läsa boken är den omöjlig att lägga ifrån sig. Jag ger Hemmet NNNNN på min sexgradiga skala.
Mars Strandberg, 2017, Norstedts
#dagensboktips 
Kommentera