När Rosemary är fem år gammal försvinner plötsligt hennes syster Fern och efter några konstiga och tysta år i barndomshemmet försvinner även storebror Lowell. Låter det spännande och lockande? Det är det tyvärr inte. Jag kommer spojla den stora ”förvåningsgrejen” nu, så om du hade tänkt läsa den här boken bör du sluta min recension här.
Det i och för sig oväntade, men samtidigt platta, i den här berättelsen är att systern är en, håll i er, schimpans. Fern bor i deras hem för att psykolog-pappan ska kunna studera en människa som redan från tidig ålder växer upp med en jämnårig apa. Det som började så mystiskt och fruktansvärt blir sedan 200 sidor djurrätt. Jag ha inget emot djurrätt och är den första att rata cirkus och annat djurplågeri, men jag var liksom inte inställd på att läsa en politisk bok. Och även om den på några ställen var intressant så återhämtade sig boken aldrig efter magplasket/lurendrejeriet. Och ännu mer irriterad blir jag av att texten är pratig och rörig.
Smaken är som bekant tudelad och boken har både nominerats till och vunnit allsköns prestigefulla priser och lovord världen över. Jag är som ni märker inte alls lika imponerad utan ger boken NN på min sexgradiga skala.
Karen Joy Fowler, 2013, Lavender Lit
#dagensboktips 
Lämna en kommentar