Det är mitten på åttiotalet, Joel och Anton är tolv år och har sommarlov. Båda har all anledning att hålla sig hemifrån, Joel för att styvpappan är en grym alkoholist och Anton för att hans styvmamma knappt ger honom någon mat. Tillsammans hittar de en övergiven stuga där de kan fly de som plågar dem. Eller övergiven och övergiven. Det visar sig att det bor en man som heter Peder där men han har inget emot sällskap. Eller att berätta om sina reflektioner runt livets stora frågor, oftast medan han röker på. Killarna knarkar inte men dricker blåbärsvin i stora mängder. Det här blir sommaren då de ger sig ut på (olagliga) äventyr, slutar ta skit och lär sig mer om kärlek. Sommarlovet på åttiotalet varvas med den nutide vuxne Johan som återvänder till stugan som nu ligger ute till försäljning. Här reflekterar författaren om Sverige, politik och utveckling men det är mest rörigt och tillför inget till handlingen.
Hela boken känns väldigt dokumentär men jag vet inte hur mycket som skildrar författarens egen uppväxt och hur mycket som är hittepå. Efter att ha googlat upp några intervjuer får jag veta att i alla fall det där om den alkoholiserade styvpappan är sann. Att vara barn kan vara väldigt grymt och Johan ska ha en eloge för att han så tydligt skildrar alkoholens avigsidor. Men varför är det så att tiden har en tendens att förhärliga våra minnen? Killarnas band var säkert starka men jag stör mig på den putslustiga och glätta yta som nu beskriver barndomsvännen Anton. Upplägget verkade så lovande men det blev varken gripande eller roligt. Jag ger Forever young NN på min sexgradiga skala.
Johan Ripås, 2016, Piratförlaget
#dagensboktips 
Kommentera