Det är vinter. Allt är vitt och det är iskallt. Någon har minnesluckor och uppfattar nuet bara i korta sekvenser innan han försvinner in i mörkret igen. Han vet inte mycket, men en sak vet han; han är jagad av något och måste fly. Så inleds det som sedan utvecklas till en turné genom en ständigt vit E45:a (inlandsvägen), flera blodiga mord och en inblick i en tvättäkta psykopat.
Jag gillar verkligen Arne Dahl, har lästa alla hans böcker och var helt lyrisk när jag recenserade Utmarker, den första boken i serien om Sam och Molly. Jag är inte alls lika lyrisk den här gången. Inland är onödigt rörig och aldrig engagerande. I förra boken var osäkerhet runt vem som var ond och vem som var god spännande och medryckande, den här gången är det bara uttröttande.
I en deckare ska man inte få veta vem mördaren är förrän i slutet på boken (det får man inte här heller) men när jag flera gånger kommer på mig att över huvud taget inte bryr mig om vem som är mördare, då tyder det på stora brister. Att författare kan drabbas av skrivkramp och därför skriva en dålig uppföljare till en succé kände jag till, men att Arne, som skrivit 24 böcker, de flesta succéer, helt plötsligt skulle få skrivkramp låter konstigt.
Jag gillar som sagt Arne Dahl väldigt mycket, även jag blev besviken på just den här boken. Men jag kommer absolut att läsa nästa bok i serien och både hoppas och tror att den året är toppklass. Betyget till Inland blir NN på min sexgradiga skala.
Arne Dahl, 2017, Albert Bonniers förlag
#dagensboktips 
Kommentera