År 1862 dör den amerikanske presidenten Abraham Lincolns son Willie i sviterna av tyfus, bara elva år gammal. Det finns dokumenterat i otaliga böcker och dagboksanteckningar. Men i den här boken tar händelserna därefter en oväntad vändning. Det visar sig nämligen att unge Willie inte riktigt dött utan hamnat i ett mellanland mellan levande och död, det buddisterna kallar bardo och det John Ajvide Lindqvist kallar odöd. Här svävar han bland andra i samma situation, några vänliga och charmiga, andra plumpa och dråpliga, medan den sörjande pappan är kvar i den fysiska världen där inbördeskriget rasar.
I den här berättelsen är varenda mening ett citat. Många autentiska från tiden runt presidentsonens plötsliga död, andra påhittade från alla själar som befolkar mellanlandet. Ett helt unikt och inledningsvis charmigt grepp, men tyvärr blir bokens unikum också dess akilleshäl. Hur sorglig, charmig och vacker berättelsen än må vara så försvinner det i den täta skogen av citat. Det blir aldrig något flyt i berättandet när det hela tiden måste ”källhänvisas”. Jag är glad att jag tagit mig igenom boken, och ibland glimrade den till, men helhetsbetyget för den här debutromanen blir inte mer än NN på min sexgradiga skala.
George Saunders, 2017, Albert Bonniers förlag
#dagensboktips 
Oj, den låter som jag ska stå över att läsa.
GillaGillad av 1 person