Det här är Sigge Eklunds självbiografi om uppväxten under 70- och 80-talet i Akalla utanför Stockholm. Framför allt handlar boken om relationen till pappan. Barndomsåren är rena Tomtebolyckan och författaren har en totalt kravlös kärlek till sin far som han dyrkar likt en gud. Men när Sigge är 13 år skiljer sig föräldrarna oväntat vilket utlöser ett trauma som plågar honom i många år framåt.
Nyckeln till många barndomsminnen är en samling kasettband som den vuxne Sigge hittar. När han hör sitt yngre jag och familjen på banden väcks massor av minnen, känslor och smaker till liv. I boken väldigt många minnen. Många helt fristående och utan betydelse för berättelsen medan andra är längre och mer avgörande för vem författaren kommit att bli.
Upplägget lovar gott men tyvärr blir det ett i många avseenden en oengagerande berättelse. Det skulle kunna varit gripande, sorgligt, hämndlystet eller helande men blir som sagt mest oengagerande. Men den aldrig sinande floden av minnen fick mig att fundera över mina egna barndomsminnen. Vad minns jag från mina unga år? Vilka ögonblick har format mig och min relation till mina föräldrar? De funderingarna bär jag med mig mycket längre än berättelsen i boken. Mitt betyg blir NN på min sexgradiga skala.
Sigge Eklund, 2005, Albert Bonniers förlag
#dagensboktips 
Lämna en kommentar