Att recensera en bok brukar inte vara så svårt. Ibland gör jag några stödnoteringar medan jag läser men annars sätter jag mig ner när jag läst ut boken, blundar och känner efter: ”Vad handlade den om och vad tyckte jag om den?” Men när jag nu ska ge mig på Hjärtats osynliga raseri så blir jag nervös. Hur ska jag kunna förmedla vad den handlade om eller hur otroligt mycket jag älskat den? Det här är mitt ödmjuka försök att göra boken rättvisa.
Cyril föds på Irland 1945 av den unga och ogifta Cathrine. Genom ett antal nedslag får vi följa honom från bortadopterad oäkting fram till ett bröllop 70 år senare. Livet tar honom med på en yttre resa till bland annat Amsterdam och New York men också en inre. Här finns glädje och sorg, kärlek och lögn. Cyril är en person jag gillar väldigt mycket. Trots allsköns motgångar och hemskheter genom livet reser han sig alltid upp och fortsätter tro gott om både människor och livet. Förutom varma och kloka, men också elaka Cyril, befolkas boken av udda och självupptagna adoptivföräldrar, giriga vuxna och vidriga präster såväl som trogna vänner och nya fina familjemedlemmar.
Jag tycker att boken har flera paralleller till Hanya Yanagihstas Ett litet liv (som jag också älskade även om/just för att den var ännu mörkare). Inte bara för att båda böckerna över lång tid följer en karaktär och delvis handlar om tunga saker utan också för att de båda lyckats fånga det där svindlande stora som är livet. Det där vi inte alltid reflekterar över eller njuter av, hur mörkt det än kan ty sig ibland. Båda författare har hjälpt mig att zooma ut, få perspektiv och vara tacksamt över att jag finns till.
Boken spänner över en tid då det hände väldigt mycket i världen men kanske framför allt på Irland. 1945 var landet strikt katolskt och därmed öppet fientliga mot allt som inte ansågs rätt. 70 år senare folkomröstade landet om homoäktenskap (där ja-sidan vann stort) och sedan förra året har man en öppet homosexuell premiärminister. Den här stora omdaningen var en av författarens drivkrafter att skriva boken. Hans land har gjort en resa som han ville berätta, och det gör han med bravur. Men tro inte för ett ögonblick att den här boken bara handlar om homosexuellas rättigheter. Den handlar mest om kärlek, familjeband, adoption, fattigdom, ond bråd död och mörka hemligheter.
Att på 600 sidor eller 21 ljudbokstimmar få följa en karaktär som är så stark och vacker att jag blir tacksam över att leva är en ynnest. Det här har varit en läsupplevelse man troligen inte har så många i livet så TACK till John Boyne för denna vackra, starka, sorgliga, svindlande och varma berättelse som jag ger full pott på min betygskala. NNNNNN.
John Boyne, 2017, Wahlström & Wistrand
#dagensboktips 
Kommentera