Nioåriga Negra bor med sin familj i en by i Bosnien när inbördeskriget bryter ut 1992. Serberna vill skapa ett ”rent land” och fördriver alla muslimer och kroater från Bosnien och männen skickas till koncentrationsläger. Negra flyr till mormodern i Kroatien och efter en tid lyckas resten av familjen komma efter. I den nya skolan är Negra den enda bosniaken (muslimen) i klassen medan alla andra flyktingbarn är kroater från Bosnien. Mobbingen och hatet eskalerar. Efter en bussfärd genom Ungern och Polen hamnar familjen till slut i Sverige. Man flyttas runt mellan olika flyktingförläggningar, men även i Sverige är familjen i minoritet. Det bränns kors och på gator och i riksdagen uppmanas de att ”åka hem”.
Det här är en saklig beskrivning av hur det är att tvingas fly, men inte komma fram till ett hem och en slutdestination. Jag gillar särskilt de unga barnets ofta naiva tro om vad som pågick. Grymheten med den etiska rensningen i ex-Jugoslavien kände jag hjälpligt till och lite om de bruna Ny demokrativindar som blåste i Sverige vid den hör tiden, men att rasisterna mer eller mindre kontrollerade den skola i Huskvarna där Negra till slut hamnar var nytt för mig. Skamligt och sorgligt.
Negra är utbildad journalist och har vid flera tillfällen i arbetet varit tillbaks till sin barndoms by. Artiklarna som finns med i boken är starka. Det enda jag inte gillar med boken är att den på det hela taget är fri från känslor. Visst beskriver Negra vad som händer och hur hon mår, men aldrig tillräckligt gripande för att jag verkligen ska känna hur hon mått under sin uppväxt. Betyget blir NNNN på min sexgradiga skala.
Negra Efendić, 2016, Natur & kultur
#dagensboktips 
Kommentera