Jag har flera gånger konstaterat att jag gillar Fredrik Backmans böcker väldigt väldigt mycket. VÄLDIGT mycket. Så mycket att det måste definieras som någon sorts förälskelse. I mina ögon är Fredrik inte bara en av Sveriges utan världens bästa författare och jag har flera gånger sagt att när jag någon gång skriver min första bok så vill jag kunna skriva så där enkelt och samtidigt vackert som han gör.
Det här är en kort roman om lille Noah som sitter tillsammans på en bänk och tittar ut över ett torg, eller är det i farfars hjärna?, och pratar om stort och smått. Om skolan, matematik, farmor och att farfar håller på att tappa minnet. Språket är som vanligt poetiskt och temat vackert, men mitt helhetsbetyg blir ändå inte mer än NNN på min sexgradiga skala. Inte för att boken bara är halvbra utan helt enkelt för att den är för kort. Jag hade velat få vara med ännu längre vid torget och följa farfar, sonen Ted och lille Noah ännu mer.
Fredrik är inte bara en superförfattare utan också en superhjälte. Han skänker nämligen alla royalties från boken till Hjärnfonden. Så även om jag gav boken ett medelmåttigt betyg så tycker jag att du ska köpa den. Dels för att den korta texten är bra, dels för att samtidigt skänka en slant till forskningen.
Fredrik Backman, 2017, Forum
#dagensboktips 
Håller med dig om att han är en av de bästa. Måste läsa! 🙂
GillaGillad av 1 person
Det du skriver i ditt första stycke, att om du skriver en bok vill du kunna göra det som han, känner jag igen mig i så mycket. Jag älskar också Backmans sätt att skriva. De ord han väljer är så enkla, och så kraftfulla. Och jag tror aldrig att jag har läst någon som är så bra på att förmedla känslor som han är, till så många olika karaktärer.
GillaGillad av 1 person