Anders de la Motte tilldelades Svenska Deckarakademins för årets bästa kriminalroman 2015. Jag har lästa Mottes gejm-triologi och satte därför förväntansfullt tänderna i UltiMatum. Några kapitel in i boken blev det dock uppenbart att det var en fortsättning på en berättelse jag inte kände till. När jag googlade visade det sig mycket riktigt att UltiMatum var fortsättning på MemoRandom och det är därför jag nu läst MemoRandom.
David Sarac överlever med en hårsmån en våldsam trafikolycka och vaknar sedan upp med en total minnesförlust. Han minns inget från de senaste åren. Dock står det fort klart att olika personer försöker hjälpa honom att skapa olika sortens minnen – och att Davids liv är i fara. Vem är han och vad var det han pysslande med innan olyckan?
I sann Motteanda är det spänning och cliffhangers hela tiden och ingen kan lita på någon. Någonsin. Men trots att det är välskrivet och just spännande så tänker jag hela tiden ”jag har redan läst den här berättelsen. Eller sett filmen. Eller sett samma historia i ett avsnitt av CSI” (som jag i och för sig aldrig kollar på…). Det jag försöker säga är att författaren inte är först med idén att berätta om en person med viktig, hemlig och livsavgörande information som plötsligt tappar minnet. Mitt betyg blir NNNN på min sexgradiga skala.
Anders de la Motte, 2014, Forum
#dagensboktips 
Kommentera